by the sea

2009 och jag är minst lika gråtmild som 2008
- jag är inget vidare på det här med att växa upp
det som innebär att bli vuxen
ta sig vidare
göra nåt av  sitt liv
utvecklas

jag skulle vilja bo i skogen kanske
eller vid en enslig kust
där det blåser så att man alltid måste ha tjocka koftor
och raggsockar och tänd brasa
jag skulle vilja röka ibland och skriva ofta
och jag vet att jag bara skulle skriva om honom:

han är den enda jag kan skriva om,
den enda jag gråter för
och den enda jag vill vara med

vet att jag borde växa upp och lista ut
hur vi kan vara vuxna tillsammans
inte bara han, jag också
hur vi kan leva våra liv
utan mina tårar och hans ständiga tröst
utan min hopplöshet

min eviga hopplöshet, det är 2009 nu
mitt enda löfte är att bli starkare

inflyttningsfest & utflyttningsfest, jag tror nog att det blir bra.
även om man kan bli sentimental för mindre
och börja citera håkan tvångsmässigt
"neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig och skatorna och jag dansar och jag tänker
är du också själv?
var är du ikväll?"
osv.

jag tror inte att det är en återvändsgränd,
jag tror att det är ett nytt trappsteg i den evighetslånga spiraltrappan.
allt bara snurrar men jag tror att det är fint.

jag ska flytta. äntligen, kan man väl lugnt säga. från studentrum till pytte-etta, men från tråkstad till kulstad. åh det är så mycket att tänka på när man är i flytt-tagen. trots att jag inte flyttar förrän om en månad har jag redan börjat fundera över hur jag vill ha det.

jag vill ha en mysig lägenhet, som är välmöblerad men inte så väl att de 32 kvadratmetrarna känns som 15. jag vill att min lägenhet ska spegla min personlighet, inte se ut som nåt ur ett inredningsreportage. men samtidigt vill jag att det ska se hyfsat harmoniskt ut, inte bara prylar huller om buller.
och så vill jag att det ska vara en mötesplats. det ska alltid finnas kaffe och kakor redo och jag ska ha en massa bra filmer ifall folk vill komma på myskvällar. vi ska förfesta och dricka drinkar men utan att det blir för högljutt eller för mycket att städa. min kille ska laga mat åt mig och diska efter sig.
visst låter det som en dröm?

men jag har varken tallrikar eller stekpannor och min soffa är svårmatchad och jag vet inte ens om sängen får plats i sovrummet.
men JAG SKA FLYTTA OCH DET SKA BLI UNDERBART.

han bor i en annan stad i en annan del av landet. och fastän det är samma sverige är det som en annan värld, hans liv. jag försöker passa in i hans miljö, vill att det ska kännas naturligt att vara hos honom. det skulle kunna vara hemma för mig, tänker jag för varje steg jag tar. kanske är det här jag kommer att hamna. i hans mellanstora stad där spårvagnarna kör och där fiskarna kantar strömmen med sina spön och hinkar.

men mest av handlar det om minnena. minnena från hans stad som jag inte alls delar. det slår mig ständigt att staden är helt främmande för mig, jag har aldrig förr haft någon relation till den. varje gata är ny för mig men för honom har varje hörn en minnesbild. det är märkligt. han visar huset där han bodde med henne och jag följer förundrat hans pekande finger med blicken. var det alltså där han gömde sig medan jag var ständigt olyckligt förälskad? det var där uppe han levde familjeliv med ett namn jag kanske aldrig kommer att få ett ansikte till, någon jag aldrig vill känna. det var där de hade sitt liv och sina katter, det var där han sa att det inte funkade och det var där hon säkert grät medan hon packade sina tillhörigheter. det var därifrån hon gick och det var den lägenheten som ekade alldeles för stor för honom.

där jag bara ser fönster och en balkong försöker jag spela upp hela deras liv framför mig. det är löjligt egentligen – ett förflutet jag inte haft den minsta del i och en tid jag inte behöver tänka på. ändå vill jag så gärna föreställa mig hans tidigare liv. men jag kan inte. det går inte att förstå för mig: här står vi framför huset där han bodde i flera år, där han var lycklig men blev olycklig. för honom är det minnen från hans tidigare liv, för mig är det förklaringar till mitt nya. hade han fortfarande bott där uppe på tredje våningen hade jag aldrig kommit dit. för honom handlar det om att hantera minnena, att gå förbi utan att dras tillbaka. men för mig handlar det om att skapa nya minnen, mitt i hans fasta tillvaro ska min på något pusslas in. jag måste ta min plats, bli en del av hans värld. inte för att ersätta hans minnen utan för att skapa nya. våra egna, gemensamma minnen.

sommaren 2008 och jag drömmer om ett riktigt hem. jobbar heltid och bor hos föräldrarna - ingen hyra men inte heller inget eget hem. letar andrahandsboende någon annanstans, vill inte tillbaka till studentstaden. letar trivsamt jobb, letar liv.

pendlar x2000 till pojkvännen. han med de långa ögonfransarna, han som ger mig rysningar. han vars röst jag hör i telefonen varje kväll, en underbar ritual i annars meningsfattig vardag. behöver höra att jag är saknad, att jag spelar roll.

vet att jag spelar någon roll för någon. det är det som är min hemkänsla, framtidshoppet. att fortsätta spela roll tillsammans.

jag längtar så mycket att jag har ont i magen. längtar efter
hans lukt
hans fina fina händer
hans långa ögonfransar mot mina kinder
hans sätt att snegla på mig när han kör bil och jag sitter bredvid
hur han lägger handen mot mitt lår och låter den vila där

värme & kärlek
- allt man behöver!

mitt liv har, tills förra året, varit som en enda lång olycklig förälskelse. så länge jag kan minnas har jag gått och trånat efter pojkar som varit oåtkomliga på det ena sättet eller det andra. det är märkligt egentligen, hur mycket tid man lägger ner på att övertyga sig själv om att en viss person är den man borde vara tillsammans med. att man inte kan acceptera att den där pojken med lockigt hår inte bryr sig, att han bara ser en som en kompis eller att man för alltid kommer att vara hon som har skåpet några dörrar bort, hon som man aldrig haft nåt intresse av att prata med.

- när jag var elva-tolv var jag så förälskad i d. att jag trodde att allt skulle gå åt helvete om han inte ville ha mig. i ett år hoppades jag att han skulle förstå att han gillade mig. kanske förstod han, kanske berättade min kompis a. för honom att jag tyckte att han var snyggast i klassen. jag har ingen aning. tog alltid mina känslor på enormt allvar, för ingen kunde ju gilla mig tillbaka. det är löjligt hur övertygad jag var om det på mellanstadiet, högstadiet och en bit in på gymnasiet.

- året efter var det a. som var den jag drömde om. han var prydlig och artig, smart och rolig, son till mina föräldrars vänner. vi träffades över middagar och spelade rappakalja. några år senare blev han alla tjejers drömkille och jag har verkligen inte svårt att förstå varför. när jag träffar honom idag ler jag och minns hur jag funderade över hur det skulle kännas att kyssa honom, hur det skulle vara att vara ihop med honom.

- k. var killen som jag trånade efter nästan hela gymnasietiden, utan ens ha sagt ett ord till honom. det var den typiska tonårsförälskelsen, jag sneglade alltid på honom i korridoren och hoppades varje dag att han skulle säga hej. jag sa aldrig hej till honom, så många gånger försökte jag samla mod men vågade aldrig. han spelade gitarr och hade lockigt blont hår. parallellt träffade jag killar på fester, kompisars kompisar som blev flirter och strul, såna som man kunde drömma om ett tag.

-e. är ett kapitel för sig. jag trodde att det skulle bli vi, allt tydde på det. men verkligheten kom emellan. och jag vet inte hur jag ska kunna skriva mer än så.

- g. var den första jag hade ihop det med i nya staden. han var kompis till två av mina kompisar och han spelade i band. på en efterfest dracks det vin och vi hånglade i en soffa, sov tätt intill varandra. jag var helt såld. när vi sågs igen var det en stel kram och hejhej. ett år senare fick vi till det igen och han sa att han gillade mig men han hade flickvän. det tog ett tag för mig att inse att han inte var något att ha - varför tar det alltid så lång tid?

- p. vet jag inte vad jag ska skriva om. han är fortfarande en vän, en fin kille som var mer än så för ett litet tag. ett halvår eller så, tror jag att det var, över en sommar och en höst och efter vintern fick jag nog. det kändes aldrig helt rätt, var alltid något att grubbla över, något som kanske egentligen var löjligt litet men för stort.

- t. var min senaste. han flyttade långt bort, och det var säkert lika bra. jag förstår inte alla hans personligheter.

- e., allra finaste och bästa e. jag vet inte hur någon kan vara bättre än honom, men man är aldrig objektiv när man är kär. det är väl just det som är det stora problemet med kärleken. den kan bara plötsligt dyka upp när som helst och då är det svårt att se hur något någonsin kunde varit annorlunda. e. är allt jag velat ha. han lyssnar när jag behöver prata. han skämtar när jag behöver muntras upp. han är trygg i sig själv och gör mig alldeles varm om hjärtat. han får alla andra att blekna. jag tror att jag har hittat rätt.

igår loppisfyndade jag en blommig tröja med tre söta röda knappar. tanten som sålde den för femton kronor var underbar. jag älskar prydliga och snälla tanter. kläderna hon sålde var välstrukna och hängde fint på rad. jag tror att hon hade sytt tröjan själv nån gång i tiden. det är det jag tycker om med second hand: tanken att nån har tyckt om kläderna tidigare, att de har tagits hand om väl och fått uppleva mycket. jag tänker mig att min tröja har fått vara med om varma sommardagar, tanten har suttit med sin familj i bersån och druckit hallonsaft och varit nöjd med livet.

det finaste är tanken på att andra har varit nöjda med sina liv. att tänka tillbaka med kärlek. det är mitt mål.

jag saknar min farfar alldeles extra mycket idag. för några nätter sen drömde jag att vi träffades igen, men sen tappade jag bort honom. "glöm nu inte bort farfar, han är här nånstans" sa jag till min familj men de bara tittade på mig med tomma blickar. farfar var borta igen. det känns väldigt konstigt att tänka sig att jag aldrig kommer att få se honom igen, jag vill inte tänka att det är så.

och jag tror inte att jag tror att det tar slut. jag vill inte tro det längre. nånstans vill jag tro att det finns en fortsättning, i någon form. existensen här kanske inte är den allra yttersta. för om man inte vet vad som händer, är det inte då bättre att hoppas på det bästa?

kan man göra något bra av sorg och saknad?

sätt igång och skriv, sa min kompis. du skriver ju bra. skriver jag bra? inte vet jag. det har väl folk sagt och ibland har jag väl trott på det - ibland blir man nöjd.

men jag vågar inte. jag vågar aldrig. sanningen är att jag är en mes som helst vill ta den säkra vägen (fast jag försöker inbilla mig själv att jag söker spänning och äääääventyr).

jag funderar mest på framtiden. hur blir det om man tar den säkra vägen, om man inte vågar avvika? då blir man en medelmåtta. men om man är en lycklig medelmåtta? om man har ett trivsamt men ospännande jobb, är inte det bra? jag tycker om trygghet, kanske kan man kalla mig trygghetsnarkoman. jag är rädd för att halka, ramla, tappa fotfästet.

fortsätt vara ett barn lite till, sa han till mig. ett barn, det är jag väl inte? men sanningen är att jag går för snabbt fram. ett tag till kan jag nog låtsas att det är äventyr jag är ute efter - för nog kan man väl få trygghetsknarka ändå? tids nog?

det är en klump i min mage. alltid något att oroa sig för, det är alltid något i vägen.
det är april. så mycket att tänka på hit och dit. alltid något att tänka lite för mycket på.
det är skolan, en kommande examen som inte känns mycket värt. så mycket stress och ångest och så mycket tänkande för att höra att man borde göra mer. man bör alltid göra mer, alltid mer som krävs. det är att söka kurser inför hösten när man inte vet vart man är på väg och kanske borde man sakta ner.
kanske borde man stanna upp och tänka efter.
det är anställningsintervjuer och stress inför sommaren, ångest över pengar och boende och livet och avstånden. det är reslusten som kommer krypande som säger nu åker vi, långt långt bort. det är bankkontot som säger nej och kärleken som håller kvar.
det är orimliga tågpriser och tack och lov för sista minuten, finns det biljetter? det är längtan i alla steg jag tar.

alltid något att oroa sig för men mest en längtan efter stabilitet och inre lugn. längtan efter att sluta stressa och tänka efter, sluta bekymra och börja glädjas.

baby, i'm the worrying kind.

han viskar i telefonen att han älskar mig och jag
blir varm om hjärtat och liksom stickig i hela kroppen.
gåshud och nu vet jag vad det handlar om.