by the sea

jag längtar så mycket att jag har ont i magen. längtar efter
hans lukt
hans fina fina händer
hans långa ögonfransar mot mina kinder
hans sätt att snegla på mig när han kör bil och jag sitter bredvid
hur han lägger handen mot mitt lår och låter den vila där

värme & kärlek
- allt man behöver!

mitt liv har, tills förra året, varit som en enda lång olycklig förälskelse. så länge jag kan minnas har jag gått och trånat efter pojkar som varit oåtkomliga på det ena sättet eller det andra. det är märkligt egentligen, hur mycket tid man lägger ner på att övertyga sig själv om att en viss person är den man borde vara tillsammans med. att man inte kan acceptera att den där pojken med lockigt hår inte bryr sig, att han bara ser en som en kompis eller att man för alltid kommer att vara hon som har skåpet några dörrar bort, hon som man aldrig haft nåt intresse av att prata med.

- när jag var elva-tolv var jag så förälskad i d. att jag trodde att allt skulle gå åt helvete om han inte ville ha mig. i ett år hoppades jag att han skulle förstå att han gillade mig. kanske förstod han, kanske berättade min kompis a. för honom att jag tyckte att han var snyggast i klassen. jag har ingen aning. tog alltid mina känslor på enormt allvar, för ingen kunde ju gilla mig tillbaka. det är löjligt hur övertygad jag var om det på mellanstadiet, högstadiet och en bit in på gymnasiet.

- året efter var det a. som var den jag drömde om. han var prydlig och artig, smart och rolig, son till mina föräldrars vänner. vi träffades över middagar och spelade rappakalja. några år senare blev han alla tjejers drömkille och jag har verkligen inte svårt att förstå varför. när jag träffar honom idag ler jag och minns hur jag funderade över hur det skulle kännas att kyssa honom, hur det skulle vara att vara ihop med honom.

- k. var killen som jag trånade efter nästan hela gymnasietiden, utan ens ha sagt ett ord till honom. det var den typiska tonårsförälskelsen, jag sneglade alltid på honom i korridoren och hoppades varje dag att han skulle säga hej. jag sa aldrig hej till honom, så många gånger försökte jag samla mod men vågade aldrig. han spelade gitarr och hade lockigt blont hår. parallellt träffade jag killar på fester, kompisars kompisar som blev flirter och strul, såna som man kunde drömma om ett tag.

-e. är ett kapitel för sig. jag trodde att det skulle bli vi, allt tydde på det. men verkligheten kom emellan. och jag vet inte hur jag ska kunna skriva mer än så.

- g. var den första jag hade ihop det med i nya staden. han var kompis till två av mina kompisar och han spelade i band. på en efterfest dracks det vin och vi hånglade i en soffa, sov tätt intill varandra. jag var helt såld. när vi sågs igen var det en stel kram och hejhej. ett år senare fick vi till det igen och han sa att han gillade mig men han hade flickvän. det tog ett tag för mig att inse att han inte var något att ha - varför tar det alltid så lång tid?

- p. vet jag inte vad jag ska skriva om. han är fortfarande en vän, en fin kille som var mer än så för ett litet tag. ett halvår eller så, tror jag att det var, över en sommar och en höst och efter vintern fick jag nog. det kändes aldrig helt rätt, var alltid något att grubbla över, något som kanske egentligen var löjligt litet men för stort.

- t. var min senaste. han flyttade långt bort, och det var säkert lika bra. jag förstår inte alla hans personligheter.

- e., allra finaste och bästa e. jag vet inte hur någon kan vara bättre än honom, men man är aldrig objektiv när man är kär. det är väl just det som är det stora problemet med kärleken. den kan bara plötsligt dyka upp när som helst och då är det svårt att se hur något någonsin kunde varit annorlunda. e. är allt jag velat ha. han lyssnar när jag behöver prata. han skämtar när jag behöver muntras upp. han är trygg i sig själv och gör mig alldeles varm om hjärtat. han får alla andra att blekna. jag tror att jag har hittat rätt.

igår loppisfyndade jag en blommig tröja med tre söta röda knappar. tanten som sålde den för femton kronor var underbar. jag älskar prydliga och snälla tanter. kläderna hon sålde var välstrukna och hängde fint på rad. jag tror att hon hade sytt tröjan själv nån gång i tiden. det är det jag tycker om med second hand: tanken att nån har tyckt om kläderna tidigare, att de har tagits hand om väl och fått uppleva mycket. jag tänker mig att min tröja har fått vara med om varma sommardagar, tanten har suttit med sin familj i bersån och druckit hallonsaft och varit nöjd med livet.

det finaste är tanken på att andra har varit nöjda med sina liv. att tänka tillbaka med kärlek. det är mitt mål.

jag saknar min farfar alldeles extra mycket idag. för några nätter sen drömde jag att vi träffades igen, men sen tappade jag bort honom. "glöm nu inte bort farfar, han är här nånstans" sa jag till min familj men de bara tittade på mig med tomma blickar. farfar var borta igen. det känns väldigt konstigt att tänka sig att jag aldrig kommer att få se honom igen, jag vill inte tänka att det är så.

och jag tror inte att jag tror att det tar slut. jag vill inte tro det längre. nånstans vill jag tro att det finns en fortsättning, i någon form. existensen här kanske inte är den allra yttersta. för om man inte vet vad som händer, är det inte då bättre att hoppas på det bästa?

kan man göra något bra av sorg och saknad?