by the sea

inflyttningsfest & utflyttningsfest, jag tror nog att det blir bra.
även om man kan bli sentimental för mindre
och börja citera håkan tvångsmässigt
"neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig och skatorna och jag dansar och jag tänker
är du också själv?
var är du ikväll?"
osv.

jag tror inte att det är en återvändsgränd,
jag tror att det är ett nytt trappsteg i den evighetslånga spiraltrappan.
allt bara snurrar men jag tror att det är fint.

jag ska flytta. äntligen, kan man väl lugnt säga. från studentrum till pytte-etta, men från tråkstad till kulstad. åh det är så mycket att tänka på när man är i flytt-tagen. trots att jag inte flyttar förrän om en månad har jag redan börjat fundera över hur jag vill ha det.

jag vill ha en mysig lägenhet, som är välmöblerad men inte så väl att de 32 kvadratmetrarna känns som 15. jag vill att min lägenhet ska spegla min personlighet, inte se ut som nåt ur ett inredningsreportage. men samtidigt vill jag att det ska se hyfsat harmoniskt ut, inte bara prylar huller om buller.
och så vill jag att det ska vara en mötesplats. det ska alltid finnas kaffe och kakor redo och jag ska ha en massa bra filmer ifall folk vill komma på myskvällar. vi ska förfesta och dricka drinkar men utan att det blir för högljutt eller för mycket att städa. min kille ska laga mat åt mig och diska efter sig.
visst låter det som en dröm?

men jag har varken tallrikar eller stekpannor och min soffa är svårmatchad och jag vet inte ens om sängen får plats i sovrummet.
men JAG SKA FLYTTA OCH DET SKA BLI UNDERBART.

han bor i en annan stad i en annan del av landet. och fastän det är samma sverige är det som en annan värld, hans liv. jag försöker passa in i hans miljö, vill att det ska kännas naturligt att vara hos honom. det skulle kunna vara hemma för mig, tänker jag för varje steg jag tar. kanske är det här jag kommer att hamna. i hans mellanstora stad där spårvagnarna kör och där fiskarna kantar strömmen med sina spön och hinkar.

men mest av handlar det om minnena. minnena från hans stad som jag inte alls delar. det slår mig ständigt att staden är helt främmande för mig, jag har aldrig förr haft någon relation till den. varje gata är ny för mig men för honom har varje hörn en minnesbild. det är märkligt. han visar huset där han bodde med henne och jag följer förundrat hans pekande finger med blicken. var det alltså där han gömde sig medan jag var ständigt olyckligt förälskad? det var där uppe han levde familjeliv med ett namn jag kanske aldrig kommer att få ett ansikte till, någon jag aldrig vill känna. det var där de hade sitt liv och sina katter, det var där han sa att det inte funkade och det var där hon säkert grät medan hon packade sina tillhörigheter. det var därifrån hon gick och det var den lägenheten som ekade alldeles för stor för honom.

där jag bara ser fönster och en balkong försöker jag spela upp hela deras liv framför mig. det är löjligt egentligen – ett förflutet jag inte haft den minsta del i och en tid jag inte behöver tänka på. ändå vill jag så gärna föreställa mig hans tidigare liv. men jag kan inte. det går inte att förstå för mig: här står vi framför huset där han bodde i flera år, där han var lycklig men blev olycklig. för honom är det minnen från hans tidigare liv, för mig är det förklaringar till mitt nya. hade han fortfarande bott där uppe på tredje våningen hade jag aldrig kommit dit. för honom handlar det om att hantera minnena, att gå förbi utan att dras tillbaka. men för mig handlar det om att skapa nya minnen, mitt i hans fasta tillvaro ska min på något pusslas in. jag måste ta min plats, bli en del av hans värld. inte för att ersätta hans minnen utan för att skapa nya. våra egna, gemensamma minnen.